Var ute på en kvällspromenad förut och går förbi farmors hus. Ser en människa kika ut från fönstret och jag börjar vinka som en galning. Till min förvåning hälsar denne inte tillbaka, vilket resulterar i att fröken Persson börjar vinka ännu lite till... (VÄLDIGT MYCKET!!)

När jag sedan tar ur hörlurarna med dunkande musik o tar mig en närmare titt, ser jag att jag är ett hus för tidigt. -Det är INTE farmor som kikar ut. Och det är INTE någon jag känner. DAMN IT.

Börjar instället kika bort åt huset framför där hon egentligen bor och fortsätter vinka, hahaha!! Kunde ju ändå inte ge mig där och erkänna bortgjordheten!!!

Varför slutar jag aldrig förvånas över mig själv?