Jag har suttit vaken många nätter och funderat över allt och inget. Jag vet att många av de tankar jag har borde tänkts bort för länge sen. Innerst inne, vet ingen riktigt. Ingen riktigt vet hur det är.
Jag är bra på att dölja känslorna och tankarna. Dem har inget med det att göra.

 

Jag skulle vilja samla alla minnen jag har i en låda av guld. Och placera den på vinden någonstans mellan allt damm. Och kanske plocka fram den någon dag, längre fram i tiden. När man aldrig riktigt vet.
Jag känner mycket och lite. En känslovåg i sig som aldrig tycks ha en ände på sin cirkel.

 

Jag är trött på ta för givet känslan i nuet. Trött på att ödsla tid. Jag vill framåt. Inte bakåt eller åt sidan. Varken ut eller in. Bara framåt. Jag är samtidigt väldigt rädd över besluten. Är framåt ett enkelt steg eller går stegen över trösklar?