...lägenheten ekar tyst, bara tvns ljud hörs i tomhetens mörker som sluts längs väggarna. Jag är Robin sjuk. Jag längtar ihjäl mig efter den människan i skrivande stund.

Ni som inte varit ifrån er pojk/flickän under en längre period, förstår inte hur jobbigt det är. Vanligtvis brukar vi vara ifrån varandra max 4-5 dagar när han är iväg o tävlar. Fast nu är vi inne på 11 dagen, 9 kvar.

Det är tufft och man sätts ofrivilligt på prov som många tror är någonting enkelt. Jag däremot tycker annorlunda. Man tänker ständigt på personen det handlar om, räknar tidskillnaden, ser på kort, försöker känna närheten, som man så länge sedan kände,  värmen, doften... ja, allt som egentligen inte går att ha hos sig. Allt fysiskt. Man saknar att ha någon sittandes vid frukostbordet på morgonen, någon som väcker en ömt med en kyss på kinden, någon som kittlar en tills tårarna glimtar i ögonen. Någon man alltid skrattar med. En Han. Han som får en att känna sig som den enda och Han som är den enda för mig. Åh, vad jag önskar allt jag suktar efteråt blir till verkligehet.

 

Men 9 dagar kvar, 9.

 

Iallafall, för en som vill veta vad jag gjorde under helgen, så spenderade jag  den uppe i Hagfors, schemat bestod av jobb bland annat och så hann jag även med o fira min fina lilla mamma som fyllde år. Nu är jag tillbaka hemma i Karlstad där jag stodstädat lägenheten hela kvällen, sjukt gött med struktur igen.

Imorgon väntar ännu ett pass här i Karlstad på nya jobbet innan jag själv kan bege mig ut och jobba. Jag ser faktiskt fram emot att sättas på prov och bevisa för mig själv att jag faktiskt kan.

Kommande vecka tror jag (HOPPAS) kommer rulla på fort. Har jobb inplanerat varenda dag fram tills Fredag och då nalkas det utgång tillsammans med jobbet och Elena. Följt av biomys och vin, med någon god krubb på Lördag. Inge dåligt alls!

 

Nu ska jag pyssla om mig själv det sista innan jag kryper ner under täcket för att sova.

Imorgon gäller det att va pigg och allert igen.

 

Ni är unika på era alldeles egna sätt, glöm aldrig det.