...De senaste sömlösa nätter skulle ha varit ett ultimatum för dagens välmående. Men jag blundar och försöker inte tro på det jag innest inne anar.

Jag trodde tankarna fanns någonstans i ingemanslandet. På en plats där det fanns en onädligthet och aldrig ett slut. Jag trodde det fanns svar på skuggorna bakom mig och svar på tilliten som blåstes bort med hjälp av ett andetag.

Jag lovade mig själv att aldrig fundera över hur det skulle bli att släppa någon in på livet igen. Att ge hjärtat till någon. Någon som var han. Han som blev allt. Han som visste värdet på allt runtomkrig.

Jag återgår till de sömnlösa nätterna, i hopp om att tiden skulle spolas framåt eller bakåt, bara bort från detta nu.  Men jag cirkulerar omrking i ett vakum, ett vakum där det varken finns andrum eller tid. Jag vill inte bli kvar. Jag bestämde det nu.