Födelsedagar är jag bra på att komma ihåg, det var jag redan som liten...
För två dagar sedan skulle farfar ha blivit 80 år gammal. Hade han varit i livet, vet jag att den dagen hade firats stort av alla i släkten.
Istället blir vi påminda om ovissheten, smärtan och förtvivlan. Dagar har gått, som sedan omvandlats till år, han finns inte kvar... i maj är det tre år sedan han tog sitt sisa andetag och somnade in.

Att inte kunna hålla en hand. Inte känna värmen. Lyssna till klingande skratt. Kolla in i de blå ögonen. Trycka på leverfläcken (som jag alltid gjorde som barn) se hur alla korsord löstes.  Är tankar som återkommer i en och samma cirkel. Det händer ALDRIG igen. Aldrig nånsin.

Jag gråter i skrivande stund. Att mista honom är en av de svåraste stunderna jag upplevt. Jag vill inte förlora människor jag älskar. Jag vill inte att han ska vara borta.
Jag önskar att man kunde göra mer än att bara leva vidare. Och jag önskar ibland att livet inte vore så orättvist och tufft.

-Så älskade lilla farfar...Grattis på födelsedagen än en gång. Hade jag kunnat krama om dig, lyssnat till den goa rösten, suttit bredvid, hade jag gjort det tusen gånger om.

"Himlen är en plats väldigt nära,
så jag kommer inte vara långt bort,
om du försöker leta efter mig, kanske du ser mig någon gång
Himlen är inte långt bort, så det är ingen idé att säga hejdå."


-Jag älskar dig, alltid.